HEM Företal Historia Havsfiske Kustfiske Flerartsfiskare Fjällfiskarna Ryssjefiskare Insjöområdet Framtiden Statistiken

NATURKUNSKAP OCH HANTVERKSKONSTER En kustfiskare är bunden till ett begränsat område och fisket bör anpassas till lokala förhållanden. Fångstplatserna är permanenta och båtarna är små, vilket håller fiskarna nära sina hembygder. Det är vanligt att man år efter år i många generationer använder precis samma fiskeområde. Många externa faktorer avgör hur permanent fångstplatsen är. Vanligen behövs tillstånd av vattenägaren för att kustfiske skall kunna idkas. Kustfiskaren lär känna naturförhållandena och fiskens rörelser på sitt fiskeområde genom flera års lyhört arbete. Redskapen konstrueras och utvecklas på basen av praktisk erfarenhet. Denna värdefulla kunskap om ett speciellt fiskeområde går ofta i arv och det skulle vara svårt att snabbt flytta verksamheten till ett annat område. En kustfiskare har också oftare än sin kollega på det öppna havet en egen strand och en egen brygga med tillhörande byggnader. Kustfisket lider numera av nedsmutsning och eutrofiering, i synnerhet i närheten av de stora industristäderna. Även energiproduktionsprojekt och annan utbyggnad av kustvattnen gör det svårt att idka fiske i områden där det annars kunde finnas en god marknad för fisk. MÅNGSIDIG ARBETSPLATS Klimatförhållandena längs Finlands långa kust varierar kraftigt, vilket innebär en utmaning för fisket. Under det ena halvåret är vattnet öppet och under det andra halvåret är det täckt med is. På vintern behövs särskilda fordon och redskap. Finlands klimatförhållanden är unika och förutsätter att fiskarna besitter en extrem uppfinningsförmåga och seghet. De varierande förhållandena formar också fiskarnas redskap och teknik. Valet av fiskeredskap beror på vilken art som fångas, på fiskevattnens djup samt på hur skyddade vattnen är. Även fiskarens personliga egenskaper och kunskaper inverkar på valet av redskap. Ett fångstsätt som ger resultat i skärgården är kanske inte lika effektivt längre ut på havet. Det är t.ex. inte lämpligt att fiska gös med siknät. En lönande verksamhet förutsätter en lämplig kombination av redskap. Kustfiskarnas viktigaste redskap är nät och olika instängningsredskap som t.ex. ryssjor, paunetter och fällor. De andra traditionella redskapen har endast lokal betydelse. Nätens djup, maskstorlek och garngrovhet varierar enligt fångstarten och förhållandena. Man måste också ta hänsyn till gällande lagstiftning. Näten är konstruerade på olika sätt beroende på om de används på botten, nära ytan, förankrade eller drivande. Ryssjorna är mera lika varandra eftersom det här finns färre materialalternativ och fångstförhållandena är mera enhetliga. MED NÄT OCH RYSSJOR Kustfiskarna använder också olika typer av båtar, det finns inga universala lösningar. En nätfiskare i skärgården klarar sig med en öppen pulpetbåt och en utombordsmotor. En laxfiskare som fiskar med ryssjor vid en oskyddad kust behöver två eller tre olika båtar för att sätta ut sina nät och för att vittja sina redskap. I kustfisket kan skönjas två olika handlingslinjer. En del fiskare koncentrerar sig på nätfiske, andra på ryssjefiske. Nätfiskarnas viktigaste fångstarter är sik och gös. Ryssjefiskarna fiskar främst sik och lax. De bästa sikfångsterna fås i Kvarken och Bottenviken och gös fångas mest i Åbolands skärgård och i Finska viken. Vandringssik fångas också med drivnät, vilket är vanligt i Bottenhavet. Storryssjan användes länge huvudsakligen i strömmingsfisket. Idag har den utvecklats för att passa även för lax- och sikfiske och den används i hela kustområdet. Ryssjan är ett dyrt redskap och det krävs en investering på flera tiotusentals mark. Också ryssjefiske bedrivs huvudsakligen i Kvarken. Ryssjefiske efter strömming idkas fortsättningsvis i Skärgårdshavet.   Ett instängningsredskap, leder fisken till en nätpåse därifrån fisken inte hittar ut, fiskar inte med maskorna. En paunett, en båglös ryssja En fälla, ett fast redskap, fiskar med maskorna